skidmorsa

Idag har jag fått en sådan fin kärleksförklaring från min älsta dotter på hennes blogg. Min dag i övrigt  behöver inte beskrivas något mer.  Det är vid sådanahär tillfällen som jag förstår att jag på någotvis lyckats med min uppfostran....

Jag kan tala om att detta är ett skoljobb som hon gjort och jag är så stolt och full av gråt....mallighets tårar och mina ungar är dom bästa, finaste pch snällaste, galnaste som finns och jag älskar dom.

Läs och tänk efter hur du är som mor/far, dotter eller son...


”Hon kan ge det bästa stödet och i nästa ögonblick krossa med kritik. Hon kan vara den mest uppmuntrande – och den som sårar allra mest. Hon kan dela sina innersta hemligheter men plötsligt stänga ute”. Så skriver Agneta Lagercrantz i artikeln ”Inga pratar som mor och dotter” i Svenska Dagbladet som publicerades åttonde mars 2008. Hon påstår att en mamma och en dotter inte bör vara för nära så de blir vänner, det blir inte rätt i sammanhanget då. ”En mammas jobb är att uppfostra och skydda, inte vara kompis”.

Jag håller inte med där om jag utgår ifrån min egen relation med min mamma. Min mamma är mitt stöd, den mäktiga, den närmaste, min bok jag berättar allt för och min kudde jag gråter i på nätterna. Men vi har även konflikter, precis som alla andra. En mor och en dotter skapar konflikter som bara de själva förstår. En grej är hur de pratar till varandra, de snappar upp tonfall och läser mellan raderna väldigt bra tillskillnad från män. Man skulle kunna säga att allt negativt och positivt förstärks när det alltid finns ett underliggande budskap i mor och dotters samtal. De söker godkännande och bekräftelse av varandra. ”duger jag som dotter?” Är jag en bra mamma? En annan anledning till att utbrott skapas är just ordspråket: ”Mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma”. Vi är lika och identifierar oss med dem, en anledning till att irritation skapas.

Jag skulle kunna säga att jag vuxit upp med endas en biologisk förälder då jag och min pappa sagt upp den nära kontakten vid tidig ålder. Min pappa är av den struliga sorten, ni vet en sådan som jämt ställer till det för sig själv och andra. Allra mest för andra, för han själv landar alltid på fötterna. Jag fick lära mig att bli vuxen tidigare än väntat, och även om det har varit mycket turbulens och negativa tankar, så skulle jag aldrig byta bort den speciella relationen med min mamma mot någonting annat. De flesta har sina två föräldrar där, mer eller mindre och jag har fått genomgå oförklarliga situationer med min mamma pågrund av detta. Hon har alltid funnits där, jobbat och slitit . Jag kan lita på henne och berättar verkligen allt, kanske lite för mycket till och med ibland. Hon förstår mig och läser mig lika lätt som en barnbok.

Tar vi våra föräldrar förgivet? Behandlar vi dem sämre än vi borde?
De har gett oss liv och lärt oss det mesta vi kan, hur kan man återbetala det?
Vi kämpar hela tiden för att vara vuxna och självständiga, men samtidigt så älskar vi att vara små och omhändertagna. Jag tror att våra liv präglas mer av våra föräldrar än vad vi vågar erkänna. Men det är inte alltid så lätt att se vilka mönster man upprepar förrän långt efteråt. Jag var sexton åt när jag flyttade hemifrån, jag lägger besticken i lådan exakt i samma ordning som hemma. Det var mamma som lade märke till det. Mamma har lagt dem så i alla år, och gissa vem mer som har ”gaffel-kniv-sked”? Jo, mormor.

Det sägs att ett bra förhållande bygger på ömsesidighet och respekt, de gäller även med barn. Föräldrar måste sätta gränser för att ha en chans att kunna kontrollera oss barn. De måste säga ifrån när de tycker att det räcker. Men vi som behandlade våra föräldrar så gott vi kunde? Vi som gav dem respekt men inte fick något tillbaka? Vi blir nedtryckta och osäkra fast det inte ens är vi som gjort fel. Att vårda ett starkt band är viktigt, släng inte bort det för allt i världen. Men är det så att någon ger upp, då är det svårt att hålla kvar. Egentligen skulle mitt tal mest handla om mamma, men jag insåg direkt att en analys av vår relation är svår att få på ord. Det är ju ”bara” mamma, hon som alltid älskat mig villkorslöst. Min pappa där i mot, han finns det mycket gammalt strunt som lätt droppar ur mig. Jag är inte skyldig han någonting, han fanns ju aldrig där. Men det är lättare att beskriva det onda och negativa än det lätta och positiva. Det finns så mycket under ytan som inte syns utåt, och som man själv inte ens är medveten om, eller kan förklara. Men min mamma är min bästa vän, trots vad alla forskare och debatt skrivare säger. . .

 

Ninni Hedberg